Feminism - en rörelse för kvinnors jämställdhet med män

Var på väg hem från en lång arbetsdag, hade som vanligt hörlurarna i öronen och en favoritfrekvens inställd, klockan slog jämnt, nyheterna satte igång och en av huvudnyheterna vara att ”Maud Olofsson söker en kvinnlig ambassadör för svenska företagare…”. Härom månaden fick jag höra att man skulle lönesatsa på att höja kvinnornas lön i vården. Igår såg jag ett inslag där man ändrade övergångsskyltarna från ”manligtmotiv” till ett ”kvinnligtmotiv” med gångarnas liv som insatts då dessa nya motiv inte, än, var godkända av vägverket, allt i feminismens tecken.

Feminism är bra, till vissa gränser – det har varit en orättvisa mellan könen under många hundra år, men varför ska man fortsätta att prioritera mellan könen, vore det inte bättre att lyfta fram kriterier som kompetens, ambition, förmåga – detta borde styra utvecklingen, arbetsmarknaden – inte könet. Naivt?! Visst är de det, men inte mindre sant!

Har alltid fått höra att det gått så bra för mig inom vården för att jag är en man bland hermelinerna, därför har jag ”fått en bra löneutveckling”, ”bra förmåner”, ”mer acceptans för mitt tyckande och tänkande” – ja mer och bättre av allt. Detta bara för att jag är av manligt kön, inte för att jag är vem jag är?! Det är nästan uteslutande kvinnorna som fällt dessa omdömen om mig, som varit mina chefer, mina kollegor, för jag har sällan haft manliga kollegor eller chefer under min karriär.

Intressant att jag har haft det ”så mycket lättare bara för att jag är man” då man arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Hur kan det komma sig att när kvinnorna i vården har chansen att vara feminister och lyfta fram varandra, så har jag som kille tydligen det lättera än vad en kvinna har i vården.

Feminism är bra till viss gräns, men det är som allt annat i livet – lagom är bäst, oavsett kön!

Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Hallsberg, Närke.