Under vårdstrejken förra året var kamplusten hög och stödet från allmänheten stort… i någon vecka! Problemet i vårt kapitalistiska samhälle är att vi alla är egoister! Vi ser till våra egna behov och vi stöttar de som vill något så länge det inte påverkar oss själva. Detta är idag ett samhällsproblem, men en del av vår vardag.
En solig eftermiddag under strejken diskuterade jag och ett par kollegor vår situation. Under diskussionen får jag en känsla av att strejken inte längre handlade om att lyfta kårens status, förbättra arbetssituationen eller framtiden för blivande kollegor, utan det handlar om att man själv ska få mest i lönekuvertet. Efter en stunds lyssnande ställde jag frågan ”Om arbetsgivaren inte tar oss på allvar eller är villiga att lyssna på våra behov, varför gör vi inte som i Finland, att alla säger upp sig?” Reaktionen låter inte vänta på sig ”om jag säger upp mig så har arbetsgivaren chansen att inte ta mig tillbaka, det kan jag inte riskera!”
Jag blev inte chockad av svaret, för vi tänker på oss själva i första hand och är inte villiga att riskera allt för att tjäna lite mer, det som förvånade mig var självkritiken i orden. Om inte jag själv är värd min anställning och inte är villiga att förbättra min egen situation, så är det inte så konstigt att arbetsgivaren inte tar mig på allvar. Det blir även tydligt då vi ser till utfallet av strejken! Jag förstår inte varför man ”slänger in handduken” precis innan man ska ta sista steget och ta ut storsjukhusen i strejk. I exempelvis Närke så togs Hällefors röntgen med en anställd ut i steg 1, detta gav ingen nämnvärd reaktion, men om man fullföljt planen för steg 3, då hade man tagit ut majoriteten av alla röntgensjuksköterskor på universitetets sjukhus i Örebro i strejk, hur hade då reaktionerna blivit?! Det vet vi inte idag och kommer aldrig få att veta, men 0,5 % ökning tack vare strejken det sved då vi själva avgjorde matchen med ett självmål utan någon motståndare på plan!
Ett stort problem inom vården idag är att så många lämnar sina anställningar, men är det någon som tänkt hur man ska göra för att behålla sina anställda?! Om vi ser till den offentliga sektorn lever den idag kvar i ett socialistiskt tänkande, som inte längre fungerar i vår kapitalistiska värld.
”Pengar är inte allt här i världen, men det är klart att det är bättre att gråta i en Rolls-Royce än i en buss!” repliken är hämtad från ett citat av Françoise Sagan.
Jag har inte valt att arbetat inom den offentliga sektorn för att tjäna pengar, jag har gjort mitt val för att få arbeta med mina medmänniskor. Dock så tröttnade jag efter strejken på att min arbetsgivare inte uppskattade mitt arbete tillräckligt och valde en ny väg! Med eller utan lön, så anser jag att min egen tro på mina egna åsikter och tänkande är värd mer än några pengar i världen. Om jag inte vågar stå upp för mina egna åsikter och värderingar, vem ska då göra det?!
Stolt röntgensjuksköterska
Bilden är tagen i Nyköping, Södermanland.
Inlägg
