I min enfald trodde jag att en krönika är en reflekterande text med en personlig karaktär. Att krönikören ska argumenterar för en idé eller kommentera ett ämne, med ett personligt färgat språk - som en blogg fast mer seriöst, men chi fick jag!
Ordet krönika kommer från det grekiska ordet chronika, tid, etymologiskt besläktat med ”kronologi”. För att en krönika ska locka till läsning är det läsaren själv som ska se det spännande/ upprörande/ frustrerande med en tankegång. Man ska alltså inte skriv läsaren på näsan vad denne ska tycka. Hur får man då läsaren att reagera?
Genom att berätta, berätta vad någon sa, hur något såg ut, hur man kände då. Man ska alltså inte själv driva en fråga, utan få läsaren att själv tänka utifrån vad man berättar. Man ska bara trigga i gång läsaren, inte säga allt. Det handlar om några korta rader där man beskriver vad som hände. Sedan kan man gå vidare med funderingen och gärna avsluta med ”en klackspark”.
Låter hur lätt som helst kan tyckas. Men det är inte själva skrivandet som är svårt, utan uppfattningen om det man skrivit - för detta ligger i betraktarens ögon. Man kan genom skrivandet trigga igång en läsare på många sätt, både genom att skriva om ämnet rakt på sak eller skriva runt ämnet. En situation kan beskriva på många olika sätt, för att väcka olika typer av känslor. Så en krönika kan plötsligt få en helt annan mening om man använder sig av andra formuleringar och ord, gränsen är fin men ändamålet av stor skillnad.
Frågan är nu om detta är en krönika eller en rädsla av att misslyckas med ett uppsatt mål, att lyckas skriva en krönika – detta får nu du som läsare avgöra.
Stolt röntgensjuksköterska
Månadens bild:
Bilden är tagen i Tylösand, Halland.
Inlägg
