Resan till Gällivare från Stockholm, tar ungefär lika lång tid som mellan Halmstad och Eslöv, skillnaden är dock 100 mil och ett tåg utbytt mot ett flygplan. Morgonen hade varit stressig och den bokade taxin gått hemifrån innan klickan sex. Flyget från Halmstad till Stockholm hade blivit något försenat, men nu svävade jag i den sensommarkyliga luften på väg mot Gällivare från Stockholm. Plötsligt får jag en känsla att jag inte rakade mig riktigt rätt i morse och att jag nog missade ett ställe under hakan, hur ser det egentligen ut? Efter jag konstaterat att så var fallet började jag att tänka på hur jag ska lösa detta uppstådda problem, kan jag ta fram rakhyveln som ligger i necessären som ligger i väskan och gå in på toaletten och raka mig. Möjligen inte den smartaste idén på ett flygplan, bäst att låta bli! Under hela flygresan fanns ingen tanke på att jag befann mig 10 000 meter över havet i en avlång plåtburk som for fram i en snitthastighet 750 km i timmen, med en yttertemperatur på -30 grader Celsius. Att jag sedan satt bredvid de bullrande rotorbladen ”tänk om en sådan skulle lossna, undra vilket håll den skulle far åt då?”, gjorde egentligen inte saken bättre. Men problemet med rakningen störde resten av resan….
Men det är väl så när man gör något ofta så går det på rutin så att man inte tänker längre på riskerna, men det lilla som stör vardagen blir det stora problemet.
Innan jag började läsa till röntgensjuksköterska arbetat jag som undersköterska på röntgen i Ystad. Jag frågade en gång en röntgensjuksköterska om dennes arbete och varför man måste läsa en så lång utbildning för att ta en bild, för att ta en bild kan väl alla ta?! Svaret jag fick ”att trycka på knappen tar ungefär 3 sekunder, men varför man ska trycka på knappen tar 3 år att lära sig” övertygade mig och inspirerade mig att börja läsa till röntgensjuksköterska. Med facit i hand kan jag säga att det stämmer, det tar 1 år för att lära sig värdet av en sekund.
Första gången jag skulle trycka på exponeringsknappen för att ta en bild var jag nervös. Den osynliga strålningen skrämde mig lika mycket som jag säkerligen skrämde patienten med min nervositet. Men efter ett tag blev det skrämmande en vardag och det är i och för sig tur, för hur roligt är det att gå till sin arbetsplats och vara rädd varje dag! Men ibland tänker jag tillbaka till den första känslan och försöker återerinra den, för den känslan gör att jag tänker till och gör att jag arbetet inte blir slentrianmässigt. Det är något som glöms bort ibland, när man får rutinen och tryggheten i arbetet så glömmer man ibland det mest grundläggande i sitt arbete, för detta blir en sådan självklarhet så att man glömmer det självklara i det man gör!
Stolt röntgensjuksköterska
Bilden är tagen över Dundret i Gällivare.
Inlägg
