Ett hjärta, en chans, ett liv!

En film om Strindberg visades på SVT en sen kväll och i denna film fanns en scen som jag inte kan riktigt släppa. Scenariot är en ung Strindberg som försöker finna sin roll i livet och läser till läkare. I undervisningen om livet obduceras en man och ett hjärta skickas runt då plötsligt Strindberg säger ”ett hjärta som tickar och man har bara en chans”.

Så sant som det är sagt. Vi människor består av över 100 biljoner celler som var och en är en liten levande enhet som skapar cirka 200 ben i kroppen, mer än 600 skelettmuskler, fem liter blod, åtta meter tarmar, näst inpå två uppsättningar av varje organ och mycket mer, för att kroppen ska bli den vackra skapelsen den är- men vi har bara ett hjärta som tickar! Men är det egentligen så att man bara har en chans?

Den medicinskvetenskapliga forskningen är rymdår ifrån Strindbergstid, hjärtats olika delar kan bytas ut och om det skulle stanna kan det triggas igång med en elektriskapparat. Tänk hur mycket som har hänt sedan Strindbergs tid – vi har fortfarande bara ett hjärta, men idag kan man få flera chanser.

Det jag börjar fundera över är hur långt detta kan gå, hur långt det bör gå med den teknik som finns tillgänglig idag och som fascinerande utvecklas konstant. Hur långt kommer det att gå innan man säger att det är nog i denna utveckling, att vi människor börjar leva i nuet än i hoppet om en konstant framtid. Varför är rädslan för nuet mer skrämmande än ovissheten för framtiden?! Varför måste vi bli odödliga? ”Ett hjärta som tickar och man har bara en chans” – meningen med dessa ord är idag lika sanna som på Strindbergstid.

Jag vet inte hur länge mitt hjärta tickar, men en sak har jag börjat inse - att sluta jaga framtiden, leva i nuet, för jag har kanske bara en chans – en chans man inte vet när den tar slut?! Mer spänning i livet än så, kan det väl ändå inte bli?!

Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen vid sjön Tisaren, Närke.